Dagbok fredag 19 februari

När jag varit på jobbet i en halvtimme kom den krypande, paniken. Hur ska det här gå? Inte bra tänkte jag om de oöverstigliga hindren som restes för att hindra mig i jobbet. Jag bet ihop och framåt eftermiddan började det ljusna. Dom försvann en efter en, mina arbetskamrater. När dom var borta allihop började det pipa och lysa rött. Inte bra. Inte bra alls. Jag knappade febrilt för att få bort de röda lamporna. När dom väl slocknat sprang jag snabbt ut därifrån. Här kan man bli kvar hela natten var min tanke. En skrämmande tanke. Med tanke på att jag redan tillbringat två nätter där redan. Sedan kom jag hem till det svarta hålet. En obligatorisk depprunda på sängen och sedan bet jag ihop igen. En cykeltur var precis det jag längtade efter. Fincykeln skulle det vara. Först kollade jag in biorepertoaren, inget att jubla över. Sedan cyklade jag omkring lite i snöfallet. Kändes precis som vanligt. Min planhalva liksom. En säregen och skön känsla när dubbarna får väsnas lite i asfalten. Jag cyklade genom gångtunneln på gångarnas sida så pass fort att en kille kände sig föranledd att göra en häftig manöver. Den slutade med ett platt fall. Inga dubbar där inte. Lite vemodigt kunde jag konstatera att en av mina favoritflickor var hemma alldeles ensam. Att jag var ensam ute på cykeln var liksom inget bekymmer i det sammanhanget. Gäller det omvända förhållandet tro? Jag justerade växlarna istället. Man kan väl inte cykla omkring med en rasslande växel. Nere på stan förekom en sådan. För stor ram dessutom. Ack, ack och ack, vad är det för fel på mänskligheten? Nu är det gäspdags trots att klockan bara är halv tio. Nu tänker jag definitivt inte bita ihop. Snart sover jag sött och drömmer kanske om hur solen glittrar i snön där jag kommer flygande på mina snöskor.