Dagbok torsdag 28 januari

En mellandag tänkte jag skriva först men egentligen inte. Punschakademien är ju en höjd- och ljuspunkt i mörkret. Jag lyckades faktiskt mot alla odds köpa lite vin till vinstället också. I 22 fack fanns det ingenting. 2 flaskor såg lite ensamma ut. Nu ligger det ett helt litet stim med flaskor och ser lockande ut. Jag håller på och planerar för att få igång broderns bil som jag skulle använda. Han lär ju bli missnöjd om bromsarna rostar ihop. En skarvsladd från båthuset kan jag kanske använda för att tjuva lite ström till motorvärmaren från något uttag här i kvarteret. Men då krävs det att jag går dit med en ganska stor ryggsäck som rymmer en massa skarvsladdar. Ganska mycket jobb för att få en liten bil att starta. Nästa vecka kanske. Eller veckan därpå, då får han lösa det själv, brodern.

Dagbok onsdag 27 januari

Dagbok måndag 25 januari

Min undersökning av bilägarens kynne går inte så bra hittills. Jag har ju bestämt mig för att försöka åka bil överallt och även på löjligt korta sträckor. Det ska pågå under två veckor. Resultatet ska sedan ge mig insikt i vad som driver bilåkaren att hela tiden välja bilen utan minsta lilla ifrågasättande är det tänkt.
Redan i morse gick det snett när jag av bekvämlighetsskäl valde att inte skrapa fram bilen under alla snö och is. Det är ju mycket bekvämare att gå 1,2 km tänkte jag och glömde vetenskapens krav på objektivitet. Kanske missade jag något där. Det måste ju finnas en anledning till att andra tänker tvärtom och gladeligen sopar och skrapar.
Inte kommer jag i säng i tid heller. Bilen hade så stora isklumpar i hjulhusen att den knappt gick att köra. Hela proceduren tog närmare en timme innan allt var klart.
Jag gör ett nytt försök i morgon. Då ska jag handla lite dricka till Åreresan och dessutom hälsa på en vän som bor 500 meter härifrån.

Dagbok söndag 24 januari

Av rent vetenskapliga skäl har jag lånat en bil i några veckor. Jag far ju alltid ut åt höger och vänster skällandes på helt oförstående bilägare. Dom åker ju inte mindre bil för det. Okej, det är ju deras problem om dom förstör sina liv skulle man kunna säga. Men jag har ju världsförbättrande ambitioner och tycker nog lite synd om dom ändå. För att kunna förfina mina preventiva metoder undersöker jag hur mekansimerna bakom bilåkandet fungerar. Vad är det som gör en pigg 6-åring till ett vrak redan före 30? Efter två dagar känner jag hur latmasken letar i alla mina skrymslen och vrår för att hitta en blotta i mitt starka försvar.
Idag har jag varit ute i skogen och städat lite. Några grottfoton hann jag med också. I skogen var det väldigt skräpigt med en massa plastband och skit. Jag var ganska spak när jag var klar med banden och kunde sätta mig ner för lite fika.
Eftersom jag slutat med kaffet sedan igår så hade jag choklad i termosen. Det där vanliga sockerslisket har jag aldrig gillat och riktigt choklad vet jag inte hur man gör. Så idag provade jag att smälta en sockerfattig och kakaorik chokladkaka i vatten och mjölk. Och se det blev en utmärkt chokladdryck. Kanske lite dyr men god, mycket god.

Dagbok fredag 22 januari

Ganska trött är jag nu och var är du?
Börjar inse att Happiness nog var en riktig höjdarfilm. Tråkigt att dom måste rea den efter bara en vecka på bion här ute på landet. I DN På stan var den tvåa på en recensenttopplista.
När jag körde förbi bilen som fastnat i en snödriva tänkte jag att det egentligen är frivilligt att köra bil. Att bilen jag körde mycket väl kunnat dra upp bilen ur diket hörde ju inte dit. Att vara bilhatare förpliktigar. Inte nog med det, senare promenerade jag på ett något osmidigt sätt på det stora köptemplets parkering.
Inga många tankar i huvudet just nu, dom försvinner emellanåt. Förmodligen lider jag av en allvarlig sömnbrist efter en så´n där vecka då disken växer till ett berg redan på onsdan.
Det känns som jag skriver som ett sluddrande fyllo och därmed tar censuren vid...

Dagbok onsdag 20 januari

Avgår 4.37, ankommer 23.16, lite trött blir man. Från flyget känner man lockelsen, svik din klass, här får du frotteras med de andra. Okej, jag köpte två flaskor vin. Okej, jag köpte en flaska konjak. Okej, jag läste DI. Men mitt ursprung är i arbetarklassen. Solklart, går inte att trolla bort. Jag ser hur mina kollegor förtrollas av flyget. På något sätt får flygkapitalet boskapstransporten att kännas rätt. Man är en vip liksom, trots att man egentligen bara är en massa som ska skyfflas hit och dit på effektivaste sätt. I min ryggmärg sitter det att tåget är rätt. Järnvägen och centralstationen har alltid varit folkets, är fortfarande folkets och kommer förmodligen att våra så ett tag till. De utslagna får man på köpet, dom bor ju i stan, inte på Arlanda.
Nu är det sent, jag är trött, nu ska jag nog betala medlemsavgiften till skattebetalarnas förening. Djupare än så sitter förmodligen inte min solidaritet med skatteverket.

Dagbok söndag 17 januari

En underbar dag med massor av svett och ömma ben. Tänk att först få lägga upp alla delarna i söndagstidningarna på köksbordet och dessutom få sitta där hur länge man vill. Att sedan slippa bilåkningen och andra dumheter. Jag tog mina snöskor under armen och begav mig till skogen. Därute var det rofyllt och träning på samma gång. Avkoppling i ansträngningen. Ganska förvånad blev jag när en människa dök upp. Till råga på allt var det en som kämpade sig genom den tunga snön utan skidor och snöskor. Mycket förvånad stod jag och tittade efter denna person. Finns det verkligen fler som rör sig här utanför skidspåren? Tydligen, för strax efter så dök nästa upp. Mannen med hunden tyckte mina snöskospår var bra. Av ren och skär givarglädje knatade jag runt hela dan och gjorde stigar i skogen.
Jag blev så trött att jag var skakig när jag till slut kom hem. Kanske lite dumt att vara ute hela dan utan vatten och mat. Men trevligt var det.
Jag hann med lite jobb och en bio också. Nu ska jag verligen njuta av lite sömn efter en heldag.

Dagbok fredag 15 januari

Inte somnade jag tidigare på torsdagskvällen som jag planerat utan snarare tvärtom. Och på fredag morgon fick jag straffet. Klockan halv fem pep det från väckningsanordningen. Till råga på allt skulle jag flyga idag. När kallelsen kom hade jag glömt bort att det numera går ett tidigare X2000 än det som är i Stockholm 9.15. Flyget hem var för att jag fortfarande trodde att det skulle bli en fjällresa på fredagskvällen. Men så skulle det inte alls bli.
På flygbussen till Arlanda började tankarna från mötet skingras och jag kände hur fredagsångesten kom krypande. Nu ska jag lura dig tänkte jag och somnade. Tretton minuter före avgång tittade jag på skärmen och läste: "Sundsvall 42 STÄNGD". Det var jag och en höjdare från Telia med årskort som stod där vid gaten och såg snopna ut. -Planet står ute på plattan och bussen har gått, var förklaringen vi fick. Ingen fjällresa alltså. Nu började det kännas lite jobbigare och väl hemma måste jag göra något drastiskt för att kunna somna nöjd och glad.
Ett snabbt mål nödmat och sedan plockade jag fram mina syntetkläder och kängorna. Jag kämpade genom snön som börjar bli ganska djup uppför berget i mörkret. Jag skulle hälsa på mina kära vänner i radiostationen och klappa om dem inför helgen. Jag kände mig som liemannen när jag gick fram till den äldste och mest erfarna av dem. Hon har blivit lite gnällig med åren och är ganska påfrestande för vårdpersonalen. Nu var det dags efter trettiotalet år. Jag stängde av tillförseln av näring och hon tystnade direkt. Nu när det var nästan tyst hörde jag hur en annan av gamlingarna också börjat gnälla. Ett högfrekvent pip som förstört hörseln för många av oss som behövt vistas därinne i dagar och veckor.
Som vanligt gjorde skogspromenaden susen och jag somande ovaggad och längtade nästan efter att få gå till jobbet på lördan och pappersberget på mitt skrivbord.

dagbok torsdag 14 januari

Häromdagen var jag vid grönsaksdisken. Bakom pelaren var ett intagande hårsvall placerat. Jag tittade sensuellt fram bakom pelaren medveten om det intryck jag skulle ge. Håret vände sig om och hajade kanske till. Jag också, hade jag inte sett henne någonstans? Vi, två starka självständiga subjekt går naturligtvis inte omkring och tänker på giftermål i livsmedelsaffären. Vi gick därför åt var sitt håll utan att få något svar och först vid kyldisken kom jag på det. Sist hade hon ju kompletterat håret med en något speciell klänning. Henne hade jag ju tänkt på efteråt och faktiskt något lite ångrat min styrka och självständighet (då också). Kanske skulle det fungera bättre att betrakta varje kvinna som en objekt, ladda lite med hormoner och köra på instinkten.
Som lite avkoppling till verkligheten har jag jobbat på mina Linux-kunskaper den här veckan. En till synes ganska bra anledning att inte ta itu med ugnsköpet. Man vill ju inte missa tåget och Linux-tåget har redan en ganska bra fart.
Men trots det har jag brevväxlat lite med en ugnsförsäljare som heter Jeanette och hon har erbjudit några till synes bra affärer. Kanske redan före sommaren, det vore något det!

dagbok söndag 10 januari 1999

Sedan jag dömt ut min egen pappaförmåga brukar jag understundom ta små promenader till de platser där riktiga pappor finns. På söndagarna är det lättast, då behöver jag inte vika av min egen rutt mer än marginellt för att kunna passera de populäraste platserna. Mitt i skogen har dom avverkat alla träd, satt upp en massa skyltar så att papporna hittar och byggt promenadstigor där minst fem pappor med barnvagnar kan gå i bredd. Idag var det snö ute och jag såg bara tre sorters pappor. I skidspåret jagade dom fram i färgglada fantomendräkter, sportpapporna. Dom hade en sån fart att barnen knappast skulle hinna med. Kanske blev dom kvar hemma på radhustomten när pappa kom på att Vasaloppet snart stundar och att mera träning behövs.
Nästa pappa var finpappan, mammas stolthet med handsydda italienska märkesskor. -Paaappa kan vi gå till lekplatsen? -Nej det är för mycket snö du får stanna där. Tur att barn har god fantasi så att inte den lilla futtiga snöhögen tråkar ut dom när pappa tar sin söndagspromenad runt fikastugan.
Ute på den stora planen kämpar de med små plankstumpar på fötterna. Den moderna skidpappan lär ut hur man gör. Att man knappast kan åka på det som kallas barnskidor och att det är platt och tråkigt verkar inte pappa märka. Här är ju stadens skidcentrum!
Jag vandrar vidare en bit ute i skogen och tänker på min egen pappa. Han var rätt mesig på många sätt men på söndagarna var han min idol. Han var den som alltid vågade åka utför de brantaste backarna. Vi kämpade oss genom snön ut i skogen där dom fanns, de backar där han lärt sig åka skidor som liten. Jag hade dom finaste skidorna på hela skolan. Löparskidor med rätt spann och rottefellabindning. Mina klasskamrater hade korta brädbitar med kabelbindning. Kängarna satt alltid snett i bindningen så att det knappast gick att åka rakt fram några längre sträckor. Kanske blev det lite ensamt där framme i täten under skolans skidutflykter men det var ju så kul att åka fort.