dagbok söndag 10 januari 1999

Sedan jag dömt ut min egen pappaförmåga brukar jag understundom ta små promenader till de platser där riktiga pappor finns. På söndagarna är det lättast, då behöver jag inte vika av min egen rutt mer än marginellt för att kunna passera de populäraste platserna. Mitt i skogen har dom avverkat alla träd, satt upp en massa skyltar så att papporna hittar och byggt promenadstigor där minst fem pappor med barnvagnar kan gå i bredd. Idag var det snö ute och jag såg bara tre sorters pappor. I skidspåret jagade dom fram i färgglada fantomendräkter, sportpapporna. Dom hade en sån fart att barnen knappast skulle hinna med. Kanske blev dom kvar hemma på radhustomten när pappa kom på att Vasaloppet snart stundar och att mera träning behövs.
Nästa pappa var finpappan, mammas stolthet med handsydda italienska märkesskor. -Paaappa kan vi gå till lekplatsen? -Nej det är för mycket snö du får stanna där. Tur att barn har god fantasi så att inte den lilla futtiga snöhögen tråkar ut dom när pappa tar sin söndagspromenad runt fikastugan.
Ute på den stora planen kämpar de med små plankstumpar på fötterna. Den moderna skidpappan lär ut hur man gör. Att man knappast kan åka på det som kallas barnskidor och att det är platt och tråkigt verkar inte pappa märka. Här är ju stadens skidcentrum!
Jag vandrar vidare en bit ute i skogen och tänker på min egen pappa. Han var rätt mesig på många sätt men på söndagarna var han min idol. Han var den som alltid vågade åka utför de brantaste backarna. Vi kämpade oss genom snön ut i skogen där dom fanns, de backar där han lärt sig åka skidor som liten. Jag hade dom finaste skidorna på hela skolan. Löparskidor med rätt spann och rottefellabindning. Mina klasskamrater hade korta brädbitar med kabelbindning. Kängarna satt alltid snett i bindningen så att det knappast gick att åka rakt fram några längre sträckor. Kanske blev det lite ensamt där framme i täten under skolans skidutflykter men det var ju så kul att åka fort.